Glen Scotia Distillery – Iain McAlister

Nästan längst ned på Kintyrehalvön i västra Skottland ligger en av Europas kanske mest svårtillgängliga städer, Campbeltown. Denna stad var under sin storhetstid kallad för ’The Whisky Capital of the World’ – då det huserade inte mindre än tjugoåtta destillerier här.

Text: Henric Madsen
Foto: Henric Madsen & Loch Lomond Group

Campbeltown är visserligen en stad, men i grunden så är det ett flertal byar som har växt ihop under årens lopp. En av dessa byar heter Dalintober och här ligger Glen Scotia Distillery.

Glen Scotia har fått sitt namn efter det vidlyftigare geografiska begreppet ’Scotia’ som egentligen antyder till Skottland som helhet

Ofta så är destillerier i Skottland namngivna efter orten de ligger i, som tillexempel Brora eller Bowmore. Men Glen Scotia har fått sitt namn efter det vidlyftigare geografiska begreppet ’Scotia’ som egentligen antyder till Skottland som helhet. Att det inte döptes till Dalintober Distillery är av den enkla anledningen att ett sådant destilleri fanns redan.

Det är grundat av Stewart, Galbraith & Co som byggde det 1832 men det dröjde ända till 1835 innan de fick sin licens att destillera. 1891 så köpte Duncan MacCallum destilleriet. Han insåg att det behövdes en hel del arbete för att öka produktionen. Själva processen var inte samlad i en byggnad utan var utspridd i fler olika små byggnader. 1896 startade projektet med att bygga ett destilleri som var tre våningar högt och skulle innefatta hela kvarteret. 1898 stod destilleriet färdigt och man hade då mältning på den översta våningen, pannor och washbacks på den mellersta och lager längst ned.

Vid 1905 var Duncan ägare till både Scotia och Glen Nevis i Campbeltown men han var också majoritetsägare i destillerierna Benromach, Glen Albyn och Glendronach.

Tråkigheter som krig och den annalkande förbudstiden i USA gjorde att whiskybranschen stod i gungning. 1919 så blåste det hårda vindar och konkurserna hade börjat slå till i Campbeltown. Glen Scotia, tillsammans med fem andra destillerier i staden (Glen Nevis, Glengyle, Kinloch, Dalintober och Ardlussa), grundade West Highland Malt Distilleries. Tanken var att de skulle kunna dela på vissa kostnader och tillsammans motverka att gå i konkurs. Tyvärr så gick det inte som planerat och vid 1924 så var det bara Glen Scotia som inte hade gått omkull. Duncan lyckades hålla destilleriet i drift fram till 1928 då det lades i malpåse i två år. Men endast två år senare, 1930, var de igång igen. Duncan valde dessvärre att ta sitt eget liv vid 82 års ålder genom att dränka sig i stadens vattenreservoar.

Som ett resultat av den stora kraschen på Wall Street 1929 så gick proppen ur hela whiskyindustrin 1930 och ett stort antal destillerier stängde, även Scotia. Fram tills att det stängdes hade Scotia drivits av Duncans dödsbo, men 1933 valde de att sälja till blendingföretaget Bloch Brothers i Glasgow.
Man vet inte varför, men Bloch Brothers valde att lägga till ’Glen’ till destillerinamnet 1935 och det är ju så vi känner det idag, Glen Scotia Distillery.

Få destillerier har bytt ägare så många gånger som Glen Scotia. Från 1954 till dagens datum har det bytt ägare sju gånger. Nu senaste är det sålt, tillsammans med Loch Lomond och kvarvarande lager av Little Mill, till det kinesiska företaget Hill House Capital.

Idag anses Campbeltown som en egen whiskyregion igen då det finns tre destillerier i staden, Springbank, Glengyle och Glen Scotia. Många menar att det här med regioner är inte så viktigt längre, men Glen Scotias Distillery Manager Iain McAlister är av en helt annan uppfattning.
– Regionerna är jätteviktiga, säger Iain. De är lika viktiga som nationaliteter, de olika regionerna symboliserar var man kommer ifrån i Skottland lika mycket som att vara Skotte skiljer sig från att vara Svensk, fortsätter han.

Vi träffade Iain på plats på hans kontor i samband med Campbeltownfestivalen som ägde rum i Maj.

Iain är en lugn och försiktig herre med glimten i ögat och alltid nära till skratt. Han är född och uppvuxen kring Campbeltown så för honom handlar det om stolthet att komma från staden.
– Jag är stolt över dess historia. Faktum är att jag föddes på Craigard Maternity Hospital i Campbeltown. En stor villa som byggdes av den förmögne destillerichefen John McKersie, berättar Iain. Det måste ha varit ett tecken på vad jag skulle jobba med, skrattar han.

”Vi var endast tre personer anställda 2008, idag är vi elva vilket är fantastiskt”

Hans familj bodde i byn Carradale i norra delen av Kintyrehalvön men han gick i skolan i Campbeltown. Efter skolgången begav han sig till sjöss och jobbade som trålfiskare.

Tillslut tröttnade han på havet, men inte på vatten då han utbildade sig till ingenjör och började jobba på Scottish Water. Han var kvar där i åtta år innan han ansökte och fick jobbet som Manager för Glen Scotia
– Man kan säga att jag har jobbat med vatten i hela mitt yrkesliv, skrattar Iain. När jag slutade på Scotish Water så var den en kollega som inte kunde förstå varför jag valde att sluta på ett sådant bra jobb, statligt och tryggt. Men jag kände att jag ville prova en annan stig i livet, säger han.

När Iain kom till Glen Scotia så var det i en ganska turbulent tid, både för destilleriet och branschen som helhet.
– När jag började här så höll de flesta destillerier sig enbart flytande och många hade näsan vid vattenytan, säger han. Glen Scotia var absolut ett av dessa destillerier som knappt gick runt, om jag ska var helt ärlig. De 80,000 liter vi producerade varje år var bara för att hålla destilleriet i drift. Det fanns ingen direkt marknad för vår whisky. Vi byggde lager och väntade på bättre tider, som nu har kommit, flinar Iain.

Här hittar du våra recensioner av Glen Scotias Double Cask och Victoriana

2008 så var de endast tre anställd på destilleriet. Det var Iain, Stillman Jim Grogan och Mashman David Watson
– Jag vet inte om det var tur som gjorde att jag fick jobbet som Manager eller om det var så att ingen annan ville ha det, skrattar Iain. Den enda fördel av att vi var så få var att jag fick mycket tid på mig att lära känna hela destilleriet.

När han klev in på Glen Scotia första gången så var det en ganska sorgsen syn som mötte honom.
– Hela byggnaden var ju otroligt sliten. Bland det första som jag beslutade att vi skulle göra var att måla fasaden, berättar han. Det var väl några som höjde på ögonbrynen när vi fokuserade på att måla om exteriören på byggnaderna istället för att börja invändigt, men det var ett steg i att komma på banan igen.

Under de följande 10 åren så har de successivt byggt upp både kvaliteten och standarden på både whiskyn såväl som destilleriet. De har stegvis renoverat och bytt ut utrustningen.
– Vi hade ju endast sex stycken washbacks som dessutom var gjorda av stål och zink, säger Iain. Nu har vi nio stycken med plats för ytterligare en.

Liksom alla andra destillerier så jobbar Glen Scotia med att ställa om till en så grön produktion som möjligt.
-Vår värmepanna drevs tidigare på råolja, säger Iain. För att sedan ställas om till diesel och idag drivs den med gas. Vi har halverat våra utsläpp men det finns fortfarande mycket jobb att göra, fortsätter han. Den där gamla pannan påminde ibland om ett ånglok, skrattar han. Jag förstår inte hur vi inte sitter i fängelse för något sorts miljöbrott, det var riktigt dåligt.

En annan del som de arbetar mycket med är deras processvatten. De söker ständigt efter nya sätt att förändra arbetet så de använder vattnet på ett smartare sätt.
– Jag funderar mycket på en lösning hur vi kan återanvända vattnet, säger Iain. Att återanvända och återvinna vattnet tror jag är lösningen på en bättre och renare framtid. Vi vill ju lämna ett så litet avtryck som möjligt och göra en sådan ”grön” whisky som möjligt, förklara han.

Det dåliga skick som Glen Scotia var i för tio år sedan ser man inget av idag. Husen skiner vitt och det är städat och polerat överallt på destilleriet. Teamets arbete har verkligen gett resultat.
– Nu känner jag att vi äntligen är där, suckar Iain nöjt. Vi gör en av de bästa whiskys som finns och de som jobbar här är stolta över vårt hantverk. Men ändå är det en pågående process som vi kommer att arbeta med i framtiden också. Det är också viktigt att man inte gör för mycket på en gång, då ser ägarna hur mycket man spenderar, skrattar Iain.

Glen Scotia har förr alltid klassats som en whisky med medium till tung rök, men då de har breddat sitt utbud genom åren så har de också förändrat sin egen klassifikation på rökigheten de använder.

Varje vecka får de en leverans med 28 ton mältat korn från Inverness från samma leverantör som de har haft de senaste 10 åren. De använder sig endast av kornsorten Concerto och endast en månad per år så kör de rökigproduktion.
– Jag delar in vår rökighet i tre olika segment, förklarar Iain. Mindre än 20 ppm klassar jag som lätt, och 20 – 30 är medium rökighet och allt över 30 ppm räknar jag som tung. Idag använder vi 54,5 ppm som vår högsta grad av rökighet.

Att de använder den högra graden av rökighet är ett experiment som synes faller väl ut.
– Det är de senaste åren vi har använt 54,5 ppm och som tur nog så ser vi att det destillatet lagras otroligt bra, säger Iain.

Förr så kördes den rökiga produktionen på vårkanten runt Mars – April men nu gör man det på hösten istället i september – oktober.

Expandera

Idag så är det inte aktuellt att bygga ut Glen Scotia. De håller på att växa in i den kostym de redan har.
– Det finns möjlighet att bygga ut destilleriet på alla sätt och vis, säger Iain. Vi kan alltid köpa upp grannens mark för lagerhus eller sätta in fler pannor, men just nu ser vi inte behovet, fortsätter han. Man ska komma ihåg att för fem – sex år sedan så fanns det ingen efterfrågan på Glen Scotia Single Malt.

Runt 2013 så fick man vända sig till de oberoende buteljerarna om man ville ha tag på Glen Scotia då deras officiella släpp var sällsynta. Den knackiga produktionen som rådde förr gör sig också påmind än idag.
– Då vi har lite luckor i vårt lager på grund av den låga produktionen så är det lite av en utmaning att skapa vissa av våra utgåvor idag, men vi arbetar med det vi har och det kommer bara bli lättare, säger Iain. Man ska komma ihåg att vi gick ifrån 80 000 liter och ökade stegvis med hopp om ungefär 100 000 liter till dagens 800.000 liter, så även om det inte finns mängder med Glen Scotia att tillgå just nu så har vi säkrat tillgången i framtiden.

Campbeltown Malts Festival

Campbeltown Malts Festival är en reaktion på Islays omåttligt populära Feis Ile. De tre destillerierna i Campbeltown har gått ihop och tillsammans delat upp veckan innan Feis Ile för att anordna evenemang kring respektive destilleri. Glen Scotia är först ut denna vecka och de erbjuder sina gäster traditionell skotsk musik, dans, mat och självklart whisky. Det finns ett antal olika provningar att välja bland som den ena är mer exklusiv än den andra.

När vi pratar om festivalen så skrattar Iain till.
– På den första festival som Glen Scotia var med på så dök endast sex personer upp. It was slightly embarrassing, skrattar han. Men det var så det var och det berättar också något om resan vi har gjort som destilleri. I år så hade vi hundratals besökare med slutsålda provningar hela dagen, vilket var fantastiskt säger Iain.

”Only six people showed up at our first festival. It was slightly embarrassing ”

Att destilleriet växer i popularitet märks också när man besöker deras Visitors Center.
– Vi byggde dagens Visitors Center 2014 och innan dess var det bara tre olika kontor, berättar Iain. Det gamla Tullkontoret fungerade som ”butik” – där hade vi en hylla med några flaskor. Sedan fanns mitt kontor som hade en matta i tartanmönster från 70-talet och innanför det så fanns det gamla Managers Office som fungerade som en lagerlokal för allt kontorsmaterial. När det kom besökare så tyckte de mest synd om en som måste jobba i de där slitna rummen, skrattar Iain.

De renoverade som sagt butiken 2014 men är redan idag relativt trångbodda.
-Vi har ju en strid ström av besökare men under festival så märker vi hur otroligt trångt det är, säger Iain. Tyvärr så är lokalerna byggda med 70-talsbetong i väggarna så det är svårt att på ett enkelt sätt bygga ut.

Exceptionellt gammalt?

Under festivalen så hörde vi ett rykte från flera olika personer att Glen Scotia var på god väg att släppa något exceptionellt gammalt. När vi pratade med Iain så ställde vi frågan. Stämmer ryktena?
– Kanske det, skrattar han. Vanligtvis så ska man inte tro alla rykten man hör, men i detta fall så kan det stämma, kanske, antagligen, avslutar han hemlighetsfullt.