Många förknippar Jim McEwan med Bruichladdich, och det med rätta kan man väl säga. När Bruichladdich återuppstod under våren 2001 så var det under stark ledning av just Jim. Men det många glömmer av idag är att Jim började sin bana på ett helt annat destilleri, nämligen Bowmore. Många förknippar Jim McEwan med Bruichladdich, och det med rätta kan man väl säga. När Bruichladdich återuppstod under våren 2001 så var det under stark ledning av just Jim. Men det många glömmer av idag är att Jim började sin bana på ett helt annat destilleri, nämligen Bowmore.
Text: Henric Madsen
Foto: Bruichladdich & Hunter Laing
Vi fick en pratstund med Jim under sommaren och det är med glädje i rösten han berättar om sina första år på Bowmore!
– Grunden till min kärlek för riktigt bra fat började redan som tunnbindarlärling på Bowmore, berättar Jim. – På den tiden så var det ett av de hårdaste jobben man kunde ha på destilleriet. Dom är tunga dom där faten som skulle sättas ihop och förflyttas av en 15 årig grabb, säger han.
Ung och vetgirig som han var så lärde han sig snabbt alla olika komponenter som finns när det gäller att producera whisky, Tunnbinderi, lagerhusarbete, mältning, mäskning och destillering m.m. Redan som 22 åring så blev han ”Cellar Master” på Bowmore och hade denna tjänst ända fram till 1976 då han packade han väskan och flyttade till Glasgow för att ta del av Morrison Bowmores traineeprogram för att bli en ’blender’, alltså den person som genom doft och smak skapar de whisky som sedan buteljeras. Under tre år så jobbade han på Roseburn Bonding Co i Glasgow.
– Under dessa år så hade jag näsan konstant nedtryckt i ett whiskyglas! Utbrister Jim. Han fortsätter: Varje morgon stod lastbilar på rad, fullastade med fat. Och ALLA fat skulle jag gå igenom innan de kom in i lagret. Under några år så gjorde jag inget annat än att dofta på whisky från hela Skottland.
– Där på labbet delade vi in whiskyn i tre olika kategorier; Första, andra och tredje klass. Det gällde att ta snabba beslut om fatet var redo för att buteljeras direkt som det var, kanske kunde whiskyn lämpa sig för en premium blend, eller så skulle den till någon enklare blend, berättar Jim
När han var klar med utbildningen flyttade han till centrala Skottland och jobbade som chef på The Tannochside Bonding Co, ett stort blendinglabb som Bowmore ägde.
– Blender yrket har alltid fascinerat mig. Det är stor konst att kunna blanda till samma smak- och doftprofil år efter år, framförallt då varje fat är unikt. Alla fat i världen har en lite annorlunda DNA. -Du vet, man måste veta bakgrunden om varje fat, om det kommer från Buffalo Trace eller exempelvis Bluegras, förklarar Jim
– Vilket bourbondestilleri det kommer ifrån är viktigt då varje bourbon lämnar olika aromer, och det samma gäller naturligtvis för sherry, port osv.
Det var först i februari 1986 som Jim kom tillbaka till Islay och Bowmore, men nu som destillerichef. Denna roll utvecklade sig dock till att Jim begav sig också ut i världen för att berätta om Islay och dess bästa skimrande juvel, nämligen Bowmore Distillery.
-I början var det inte så farligt, några få resor per år, men när jag också blev Ambassadör för Bowmore så ökade det till ca 30 resveckor per år. Allt detta resande hade ju en del påverkan både på det övriga yrkeslivet som privatlivet. Jag saknade främst familjen, men också att få destillera och självklart Islay i sig!
Från Bowmore till Bruichladdich
På våren 2000 så tog Gordon Wright kontakt med Jim och frågade om han skulle vara intresserad att möjligen börja jobba på Bruichladdich? Gordon, Mark Reyneir och Simon Coughlin hade planer på att köpa och restaurera det då slitna och nästintill utdömda destilleriet.
-Bruichladdich har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Då jag var Destillerichef på Bowmore så brukade jag se ut över viken över till Bruichladdich, och det var alltid en väldigt dyster vy, oälskat och i förfall. Som jag nämnde tidigare så jobbade jag ju som tunnbindare i mina yngre dagar, och då på helgerna så hjälpte jag även Bruichladdich med deras fat, så jag kände ju till destilleriet väldigt bra, både utan och innan.
– Jag visste att spriten dom producerade förut hade varit alldeles, alldeles fantastisk, och att se destilleriet förfalla gjorde ont, i inte bara mitt hjärta utan i allas hjärtan på Islay! Så när Gordon kom med erbjudandet att börja jobba med Bruchladdich och få det på fötter igen så tog det bara 5 sekunder innan jag hoppade på projektet. Det var en ren tragedi att vi var på väg att förlora ett sådant fantastiskt destilleri, och nu helt plötsligt hade hoppet tänts igen! En sån chans får man inte missa! säger Jim
– Arbetet med Bruchladdich var ett räddningsjobb. Om vi inte hade kommit till räddning där och då, så hade naturen tagit över destilleriet och det hade försvunnit för alltid!
– När jag började på Bruichladdich var det jag, två killar till och en hund. Idag så arbetar mer än 100 personer vilket ger mig stor tillfredställelse. – Bruichladdich genomgår en viss förändring just nu med en naturlig föryngring av sin personal. Detta är något väldigt bra både för destilleriet som för samhället i helhet. Istället för att de unga personerna flyttar till Skottland (fastlandet) eller i absolut VÄRSTA fall till England för jobb så kan dom nu stanna på Islay. Och det tycker jag är fantastiskt, helt enkelt fantastiskt!
– Att vi lyckades vända det från totalförstörelse till vad det är idag är magiskt! Idag producerar dom en fantastisk whisky och en makalöst bra gin.
Adam & Allan
Idag är Adam Hannett Head Distiller på Bruichladdich och Allan Logan är Distillery Manager. Hur känns det nu när en ny generation har tagit vid?
– Jag känner att Bruichladdich är i trygga händer med Adam Hennett och Allan Logan. Fördelen med att bo på en liten ö är att alla känner alla. Det finns inga främlingar. Vi känner varandras mammor, pappor, brorsor och systrar. Vi alla känner varandra. Adam kände jag bra innan men Allan Logan hade jag tränat i fotboll! berättar Jim
– Bägge kom till Bruichladdich tidigt efter att vi hade återuppväckt destilleriet och bägge hade en vilja att lära sig. Det var väldigt givande att veta att dessa två ville utveckla sig och inte fastna i att vara ”vanliga” destillerier arbetare, inte för att det är något fel i det, men att se två lokala ”grabbar från byn” som blir befordrade uppåt är väldigt kul!
– Detta visar också att man inte måste gå på universitet för att bli en duktig distiller, utan om man har bra lärare som kan visa traditionella metoder som har blivit provade och testade genom åren så kan man lära sig genom att göra jobbet istället för att tillskansa sig kunskapen genom akademiska studier.
Man kontrollerar kvaliteten på malten, man kontrollerar middle cuts, man lär sig metoder för vatting och blending, och i bägge dessa killar så fanns passionen och intresset att lära sig, berättar Jim. – När jag experimenterade som mest så använde jag Adam och Allan som mina bollplank. – Vad tror ni är om det här samplet? -Vad är det som är fel -Vad är det som saknas. – Hur kan vi göra det bättre?
Vi lyssnade verkligen på varandra och jag stod aldrig i vägen för deras idéer. Om nån av dom tyckte att det till exempel behövdes lite mer sherryfat för att trolla fram någon specifik smak så gjorde vi det, säger Jim – Vi diskuterade och provade whisky i timmar, dagar och år fram och tillbaka. Vi utvecklade en relation som mer liknade far och son än lärare och elev, berättar Jim.
– Vi provade ju allt möjligt ett tag, och hade verkligen fat från alla möjliga och omöjliga producenter. Barolo, Tokaji, Sassicaia, Lafite. Vi provade saker som ingen hade tänkt på tidigare, folk trodde vi var tokiga! – Folk sa till oss att det vi gjorde var helt fel! ”– Det traditionella är bäst, man måste lagra whisky på bourbonfat”, men det där är helt fel! utbrister Jim. – Grunden är riktigt bra ek! – Det är riktigt kul och imponerande att nu se Adam blomma ut och vi nu får prova dessa fantastiska whisky som han designar.
Det är också kul att se att det stora ansvaret som Head Distiller inte är betungande för honom utan att han drivs av det istället, säger Jim. – Men vi ska inte glömma Allan Logans produktionstekniska kunskaper! Jag skulle vilja säga att det han gör brilliant! Och det faktum är att han är en ”vanlig” grabb från Islay är fantastiskt! Ofta så kommer det in folk utifrån och tar dessa tjänster, men här är det en ’Ileach’ som har ett så extremt viktigt jobb, det är fantastiskt kul att se!
– Det som är riktigt häftigt med Adam och Allan är att bägge kommer ihåg är att de dök upp vid destilleriet en dag och frågade om det fanns något arbete. De kommer från enkla förhållanden och de kommer ihåg var de kommer ifrån, berättar Jim – Jag har sett många inom denna industri som glömmer av deras bakgrund när dom har fått chefstjänster och börjat att komma upp sig inom företagen, men inte dessa killar! – Jag är alldeles säker på att bägge har en lysande framtid framför sig och det i sig betyder att även Bruichladdich har en lysande framtid!
Ardnahoe Distillery
Efter att ha jobbat i över 40 år på olika destillerier, hur känns det att för första gången få vara med och bygga upp ett från grunden?
– Att få vara med att bygga ett destilleri är ett fanatiskt privilegium, säger Jim.
– Vi är ju naturligtvis ett helt team som arbetar med olika delar, där min del är främst stilen på pannorna och det produktionstekniska, och jag hoppas att whiskyn vi kommer producera kommer att vara bland det bästa jag har producerat under min karriär. – Om man ser till hur många som jobbar på destillerierna runt om i Skottland, så är det ytterst få som får vara med från grunden. De flesta de sköter om och tar hand om destilleriet till nästa generation, men grunden är redan lagd. Om vi tar Bowmore som ett exempel så planerades och byggdes det 1779! Det finns mycket som man skulle vilja förändra där, men vilket nu är helt omöjligt.
Hur går det med bygget?
– Bygget fortskrider som det ska, det mesta av markarbetet är klart och grunden är gjuten. De närmaste veckorna så ska själva stålkonstruktionen resas, efter det går det fort! Men vi har haft oerhörda mängder nederbörd detta år och det har påverkat framförallt vägbygget och vissa delar av kringområdet, berättar han. – Om vädret tillåter och vi får en bra vinter så bör vi klara målet att öppna Ardnahoe tills Feis Isle festivalen 2018!
Traditionellt hantverk
– Ardnahoe kommer att vara ett traditionellt destilleri i ordets rätta mening. Vi kommer bl.a. att ha worm-tubs vilket väldigt få destillerier har idag. Vi kommer också att ha förmodligen Skottlands längsta line arms, berättar Jim.
– Man kan säga att vi går tillbaka i tiden vad det gäller utvecklingen. Ardnahoe kommer inte att sikta på att producera stora mängder utan fokus är riktigt bra kvalitet. Vi kommer att producera någonstans kring 650.000 liter alkohol per år. Och det är verkligen inte stora volymer, vissa destillerier producerar ju uppåt 6 miljoner liter. – Vi kommer inte ha en skyndsam process, utan vi kommer att ta tid på oss och producera en hel del makalös whisky.
Kylfiltrering och färgämne
– Jag vill inte ens ta orden i min mun! utbrister Jim! – Vi kommer naturligtvis aldrig att använda kylfiltrering eller färgämnen. Jag har aldrig förstått varför man vill dra ur smaker och aromer och sen tillsätta socker. Jag tycker att det är helt galet att man först ska destillera för att konvertera socker till alkohol för att sedan lägga denna dyrbara produkt på utvalda och dyra fat, och när det är färdigt för buteljering så häller du i socker igen? Det är rent ut sagt idiotiskt! säger Jim bestämt.
– Ardnahoe kommer att bli en handgjord whisky, fortsätter Jim. Vi försöker till och med hålla oss helt borta från datorer, vi behöver dom inte, vi har människor! Ingen dator i världen kan göra whisky som en dedikerade människa kan! Om man bara lär sig grunderna och varför vi gör på det ena eller det andra sättet så är den kunskapen värt mer än tio datorer!
– Man kan ställa vem som helst med en dator för att övervaka processen, men om man inte vet när och varför man ska göra vissa saker så är man helt i händerna på datorerna.
– Jag vill att the Mashman ska veta när det är dags för andra sköljningen. Om man använder enbart datorer för att styra destilleringen så förlorar man det viktiga med doft och smak. Det är det som ska styra när det är dags att bryta the middle cut, inte att en mjukvara går in och bryter, konstaterar Jim. – Jag kommer att lära upp dom som ska jobba på Ardnahoe att smaka och dofta är det viktigaste! slår Jim fast.
Vilken karaktär kommer Ardnahoe whisky att ha?
– Vi kommer att se den första whiskyn från Ardnahoe först om fem år förmodligen till och med så mycket som åtta, berättar han.
– Vi har diskuterat fram och tillbaka vilken profil vi vill ha, men jag tror att den kommer att vara runt 40ppm, vilket är en bra grund för en whisky med Islay DNA. Folk förväntar sig en kraftig whisky med mycket smak och rök. Så den första releasen bör hamna kring 40ppm, men jag ser gärna att en andra utgåva skulle kunna vara på 20ppm, och små batcher med orökt Islay whisky, bara för att visa på Ardnahoes flexibilitet, fortsätter Jim.
– Men grundprofilen kommer att vara en tung, rökig, Islay whisky lagrad främst på amerikanska bourbonfat, men vi kommer säkerligen använda en del sherryfat också. Jag vill verkligen lyfta fram Islays själ, dess DNA, säger han. – Orökt Islay whisky kan vara fantastik! Se bara på Bunnahabbhain. Deras orökta whiskys är bland de bästa eller ta Bruichladdichs för den delen, också fantastiska, även om jag just i det fallet är möjligen lite färgad. – Med en orökt whisky så får man en mer avklädd och ren upplevelse, förstå mig rätt, smakerna av Islay är där, men i en tydligare version, utan röken. Islay är ju en fantastisk del av Skottland med sin naturliga skönhet, torvmossar och den konstanta närheten till havet. Allt det där går hand i hand.
Det handlar inte bara om whisky!
– Jag är otroligt ödmjuk inför att få vara med om en sådan här unik chans att få bygga ett nytt destilleri på ön. Ett sånt här projekt handlar ju inte bara om whisky, det handlar om hela samhället i helhet. En av de viktigaste aspekterna är att få så mycket jobb som möjligt till Islay. Det handlar om att få folk att dels inte flytta FRÅN ön, men också att få folk att flytta TILL ön. Det är så extremt viktigt för hela samhället att det finns arbetstillfällen. Om vi har många som bor och jobbar på ön så överlever även alla andra verksamheter! säger Jim bestämt.
– Den lokala doktorn och tandläkare har patienter, matbutiker finns kvar, barn föds, grundskolan på ön riskerar inte att läggas ned! fortsätter han. – Men det handlar också om passion, whisky är inte bara en dryck. Whisky är Skottlands blod! Det är det som har gjort det här pytte lilla landet känt över hela världen! Gud gav just oss skottar whiskyn för han visste att vi, skottarna, skulle ta hand om denna gudagåva på bästa sätt. Och jag måste säga att han gjorde ett riktigt bra val när han valde oss, avslutar Jim.
